Rizo's

Att vara far till en dotter i en genus-bruten värld

by on okt.07, 2011, under Personal

Min fru och jag har haft lyckan att få två helt underbara barn. Våran son är 10 år gammal och våran dotter är 6 år gammal. När våran grabb var liten så hade vi den extrema turen att han hamnade i en jättefin klass. Samtliga barn tar hand om varandra, har förståelse för samtliga svårigheter som vissa kan ha och det är en allmän utopisk känsla i den klassen.

Naiv som jag är så så antog jag att den här generationen inte är trasig. Att den här generationen har förstått innebörden av att respektera varandra och tycka om varandra oavsett kön, ras, religion eller utseende.

Varför jag är naiv? Jo, min dotter har nu under två års tid, först på dagis, numera på 6årsverskamheten blivit terroriserad av pojkar. Nu menar jag inte att de drar henne i flätan och uttrycker sina känslor på ett kumpligt ”typiskt manligt” sätt. Utan jag pratar nu om fysisk våld som nu, tyvärr, har gått så långt till misshandel och dödshot. Det är repeterade dödshot från en specifik pojke som är riktade mot min dotter och två av hennes kompisar. De blir ofta slagna, puttade i skogen, sätter sig på de, kastar föremål på de och även tvingar andra pojkar att slå de.

Tur i oturen så är skolan en väldigt bra sådan. Efter gårdagens incident fick vi nog och kunde inte längre acceptera dock den byråkratiska vägen till en lösning utan fick vända oss direkt till rektorn där åtgärder har vidtagits, dock temporärt.

Nu till poängen med detta inlägg och det är inte just det här fallet utan hur fel jag har trott pga min grabbs klass. Det är verkligen en genus-bruten värld. Det må hända att det inte är ett riktigt ord men det jag vill mena är att världen vi lever i är tyvärr så skev…. så sned… så… förvriden av genusfällor.

I.o.m dessa händelser så har vi tillbringat lite oftare tid på skolan för att inge trygghet till våra barn och idag har jag suttit hela dagen med och tittat vad som händer och hur barnen uppför sig. Jag har alltid varit emot ”tjejer för sig och killar för sig” men efter att ha åskådat hur realiteten verkligen är så vet jag inte riktigt vad jag ska säga.

Visst, tjejer retas och bråkar. Men när det är samling sitter de lugnt. När det är uppgifter så utförs de mer eller mindre lugnt och framförallt så lyssnar de på lärarna. Pojkarna å andra sidan testar alla gränser. Även de lugnaste pojkar blir helt till sig så fort de sitter bredvid minsta lilla stökiga pojke. Det sprider sig som ett virus och det är så obehagligt att se. Lärarna måste hela tiden kontinuerligt be killarna lugna sig, vara tysta, sära på de och låta de sitta på sprida platser för att det ska kunna gå att göra något utan att de börjar tjaffsa, ta plats, störa, ta upp lärarnas tid och flickorna står kvar utan uppmärksamhet. De uppmuntras inte över de fina teckningar de gör för att lärarna är fullt upptagna med att sära pojkarna som bråkar. De uppmuntras inte för den fina leken de uppfunnit, för lärarna är upptagna med få kontroll på pojkarna som försöker förstöra just denna lek, osv osv osv. Exempeln tar aldrig slut.

Vart gick det fel då? Jag kan väl inte annat säga än hemmet och redan på förskolan. Pojkarna ges så mycket utrymme på dagis där allt ska vara ”den mjuka läran”. När en pojke puttar en annan så att han slår ut en tand så säger förskolepersonalen ”men varför gjorde du sådär lillevän?” Barnen ges inga ramar, ges inga moraliska värderingar utan man får bete sig precis hur man vill utan minsta konsekvens.

Det går en radio program som tar upp just barnuppfostran. Hur psykologer försöker förklara för föräldrarna att de måste visa med ansiktsuttryck och kroppen att barnet gjort fel. Att det finns ramar att följa. Jag pratar självklart inte om att aga, det är något jag är strängt emot. Men jag pratar om att faktiskt höja rösten, visa för barnen att vad de gör är fel. Men även om pedagogerna vill göra detta så motverkas dessa av familjer i sig. Om ett barn har mobiltelefon och tjaffsar så får inte lärarna ta mobilen från barnet, utan barnet kan fritt störa 29 andra elever och förstöra för alla.

Hursomhelst, nu spånade jag iväg från ämnet något. Jag tror inte att allt handlar om ”män har alltid varit så här, män är stökigare och behöver mer plats”. Då skulle väl ALLA män vara så, eller hur? När man har en klass såsom min grabbs klass där killarna är skötsamma, tar inte mer plats än någon annan så säger det ju rätt mycket om att det handlar om uppfostran och miljön de lever i. Kalas där tjejer alltid bjuds in och väldigt sällan är det ”enbart killar”.

Problemet startar hemma, fortsätter på förskolan och utvecklas till en gigantisk snöboll under grundskolan. Sedan när man kommer ut i arbetslivet så är det präglat som en ful repa i en splitterny bil. Det är så mycket könsdiskreminering runtomkring oss att vi inte kan se hälften av det. Det är så inpräglat i vårat sinne att vi tolererar så mycket utan att egentligen förstå att vi tillåter så många felaktigheter ske rakt framför våra ögon.

Vad kan man göra åt detta? Alla bäckar små brukar jag väl säga. I min perfekta värld så ska det inte finnas ”kvinnogöra” och ”mansgöra”. Det finns ”göror” och dessa ”göror” Ska skötas av både mamma och pappa. T.ex att jag som pappa sköter sysslor hemma, är med på skolråd (det är bara mammor som går dit…… varför???) tar bort fläckar från deras favoritkläder, lagar mat, men även håller på med bilen, fixar elektroniken, fixar musfällor (ja, vi har möss… fy för det) och att min fru som mamma är också med på skolråd, tar bort fläckar från deras favoritkläder, lagar mat, men även håller på med bilen, fixar elektroniken och fixar musfällor (vi har fortfarande möss). Börja litet hemma, även små saker räknas och det är kontinuitet som sätter spår i våra liv.

Hur blir en fotbollspelare proffs? Min granne som är 59 år gammal och tränat fotboll och bandy i många många år har haft äran att träffa många förbundskaptener. Det som de har enats om är att för att en spelare ska bli riktigt bra så måste man ha gjort det man vill göra i 10 000 timmar. När man väl utfört något i 10 000 timmar så blir man riktigt bra på det.

Om vi varje dag gör små små misstag…. så sitter det till slut i det undermedvetna hos våra barn som i sin tur kommer att bli vuxna med dessa misstag och kommer att föra vidare dessa misstag till sina barn.

Så snälla. Tänk på det ni säger hemma. Tänk på det ni gör hemma. ”Svag som en kärring”, ”stark som en man”, ”kvinnogöra”, ”karlgöra” osv osv. Eliminera dessa meningar. Förinta ”genusbrutna” handlingar. Vi bryr oss om miljön, det är kanon. Men låt oss inte glömma våra barn, för visserligen påverkar miljön de, eftersom de ska leva vidare på denna planet. Men tänk på den psykologiska miljön. Stämplarna som måste bort.

Vi börjar litet, vi börjar hemma. Men snälla, se till att börja.


8 Comments for this entry

  • Annika Bidner
    oktober 7th, 2011 on 15:26

    Oj, vilket bra inlägg! Håller med till fullo. Det är de små sakerna som gör att barnen lär sig visa respekt och hur deras beteende påverkar andra. Och att tjejer och killar har samma rättigheter och skyldigheter. Mår dåligt för din dotters skull. Hoppas situationen blir bättre med de nya åtgärderna.

  • Luz Alba
    oktober 7th, 2011 on 17:38

    Lusse !!
    Just idag lever jag i den kultur vilken mentalitet är ”kvinnogöra” ,”karlgöra” och kan se tydligt det du är berörd
    Om alla som läser detta bra inlägg vänder sig om ser på latinoamerica (Bogotá) i ett samhälle där tusentals kvinnor och barn dödas dagligen av våld i hemmet kan då vi ställa oss en fråga är denna ”Utveckling”….???? Går sverige,i detta fall på samma väg???
    Det första samhället börjar hemma,är det inte dags att fundera över vad ger vi våra barn???
    Luz Alba

  • LADY DAHMER | postpatriarkal feministfitta
    oktober 7th, 2011 on 20:06

    Fantastiskt bra. Och sorgligt.
    Det här twittras ut på en gång!

  • jonne
    oktober 7th, 2011 on 22:19

    Typiskt manligt eller kvinnligt sätt ? Du pratar om barn mellan 2-6 år. Dom har inga inbyggda könsdiskrimineringar påverkade av samhället idag. Barn har i alla tider varit brutalt ärliga på så sätt, att tar du min bil, får du en käpp i huvudet. Ett ondskefullt mordhotande/misshandlande mobb av 6 åringar? kom igen…invävt ur ett vuxet genusperspektiv?

    Dom skiter fullständigt i vem eller vad du är, det handlar bara om rätt och fel.

    Det är något alla föräldrar måste ta ansvar för, eller snarare lägga ner tid för att lära dom.

    Just tid för våra barn, eller bristen är väl snarare den största orsaken till att det är som det är och inte en könsfråga.

    Våldsamma spel, tecknade filmer eller övrig media……Fine ! Men inte faan har det med en mentalitet
    om att det är okej att vara våldsam mot kvinnor.

  • Rizo
    oktober 7th, 2011 on 22:55

    Jag tror du misssförstår det jag skriver. För att inte gräva ner oss i onödan så pratar jag inte om tvååringar. Det har jag nog inte gjort och det är väl lite olyckligt om du förstod det så.

    Jag håller med dig fullständigt att det handlar om rätt och fel. Och det var i den nivån jag kände när min dotter fortfarande gick på dagis och min grabb gick på skolan. Men nu när skolan har börjat för min dotter och man ser den extrema (ja, den är extrem) skillnaden som pedagoger, förälder och andra barn har mellan pojkarnas lek och beteende gentemot flickornas så fick det mig att reflektera om helt.

    Det är ju PRECIS som du säger. Föräldrar låter sina pojkar spela GTA redan när de är 4 år gammla (min grabb är 10 och har än idag inte fått röra spelet eller något i närheten) eftersom de är ändå killar. Boys will be boys, right? De får se actionfilmer såsom Eminem sjunger osv osv. Detta är just vad problemet är och det är, ur det här perspektivet, genusbaserat. Jag säger inte att det är pojkarna som är machosvin. Jag säger att det är föräldrarna som tillåter barnen att växa upp i en sådan miljö som präglar deras sinne till vad som ska vara ”kvinnligt” respektive ”manligt”.

    Jag hoppas att jag klargjort min åsikt lite mera för det är precis vad detta handlar. Om att det är i hemmet saker och ting måste ändras.

  • LADY DAHMER | postpatriarkal feministfitta
    oktober 8th, 2011 on 06:41

    Jonne, barn vet redan vad som förväntas av könen när de är två, tre år gamla. Att påstå att de inte påverkas av samhället är ju tämligen okunnigt och naivt. Socialiseringsprocessen börjar redan dagen de föds och de påverkas i HÖGSTA grad av det. De formas av den.

    För barn är det viktigt att göra kön på rätt sätt. Att vara pojke eller flicka ”på riktigt”. Det innebär att de ofta gör som andra barn av deras kön. De tar efter för att de vill göra rätt. ”pojkar är si” är en förvänting och barn uppfyller oftast våra förväntningar.

    När man dessutom har en vuxenvärld som uppmuntrar våldsamhet hos pojkar (bara genom att utgå från att pojkar har våldsamhet naturligt i sig) så blir resultatet precis så här.

    Att dessutom förminska barns våld mot varandra kan vara ödesdigert. Fråga James Bulger.

  • Viola Morina
    oktober 9th, 2011 on 19:16

    Fantastiskt bra inlägg!

  • Ba
    augusti 30th, 2012 on 12:18

    Sedan när har pojkar och flickor mått dåligt av det som kallas manligt och kvinnligt?

    Jättetråkigt det som hänt med din tjej, jag har en liknande situation som precis hänt.

19 Trackbacks / Pingbacks for this entry

Looking for something?

Use the form below to search the site:

Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

Blogroll

A few highly recommended websites...

Archives

All entries, chronologically...